En tjej på högskolan i Gävle trodde det hela var på riktigt. Allvarligt, på riktigt. Min goda uppfostran gör att jag lämnar hennes verklighetsuppfattning okommenterad.

Men jag la till både ett förord och efterord enbart för henne. Alla ni andra är väl lika kloka som ni är vackra så ni kan hoppa dem utan förlust.

Jag ska ändå ge henne att nästan alla personerna finns på något sätt, men bara hos mig själv.. Dock inget sorteringssystem för kläder som Bröderna Bävers, inte riktigt lika komplicerat åtminstone. Räkna ner tid gör jag självklart och med olika slags system. Särskilt när någon pladderhatt framme vid podiet snabbt förbrukar syret i rummet i mässandet av något som lika gärna kunde ha kopierats på papper och delats ut för enskild läsning.

Mina system med nedräkning har jag inte plats för här och ingen bok i ämnet vad jag vet. Hitta på era egna i stället, men ni har väl den märkligt ofattbara gåvan att stå ut med den tristaste av pratmakare.

Dansen kring guldprästen. Jag säger bara ”Dansen kring guldprästen” av Donald E Westlake. Fick jag bara ta med mig en bok till en öde ö skulle nödvändningsvis ändå bli två; Rosens namn och Dansen kring guldprästen.

Vid säkerligen sjunde omläsningen började jag fundera på varför ingen gjort filmmanus av den och jag såg hur enkelt handlingen kunde förflytta sig från New York till Stockholm. En Stockholmsfilm! En Stockholmsfilm rollbesatt med de allra bästa svenska komikerna. Det ni! Det vore något. Men inte då och ska det bli något gjort får man göra det själv. 85 alltså, en nästan patetiskt blek kopia, men i alla något.

Trots alla snodda intriger av Björn Skifs missade han ändå den bästa av Westlakes böcker och nu finns även 85. Så dem som vill: den här är fortfarande ledig, så innan Skifs lägger beslag på den se till att köpa på er rättigheterna. Skynda er!

Jag fick till och med betalt för att tillbringa tid på det som På Stan-bilagan utnämnde till den urbana medelklassens egna Skara Sommarland. Från början skrev jag dessa små kåserier för mitt eget höga nöjes skull. Trögt i början, men till slut skrev de sig själva och innan luften och bokstäverna tog slut blev det 150 stycken. Jag prånglade ut texterna i den interna Facebook-gruppen för gamla skansenmedarbetare och fick efter ett tag hålla mig i bordskanten för att bara publicera en om dagen. Nu har jag fått i present av Eleonore, Joel och Britta att de vill ge ut texterna i bokform med riktigt ISBN-nummer och allt. Trots den sorgligt trista orsaken bakom deras fina gest är jag riktigt glad. Titeln har jag fått bestämma själv. Det är inga berättelser med Skanseniana, sådana böcker finns det redan gott om. Det är mina upplevelser och trots en del utflykter snurrar allt runt den plats jag trivts som allra bäst på. Därför titeln ”Huvudingången”. Bara det ordet och som alltid skrivet med versal. Där fanns från början och till slut allt jag någonsin velat ha av ett arbete. Trettio nyårsaftnar i rad och så klart många fler dagar fanns jag på plats och aldrig har jag mått så bra som när jag stod mitt i bruset av alla våra vackra besökare som passerade kassorna i det jag en gång räknade som min alldeles egna port och plats här i världen. Jag kommer för evigt omåttligt stolt över det – om nu bara vår präst ser till att få rätt och jag fel.

P.S Det börjar bli många år sedan jag var där, men fortfarande hänger en komplett uniform i min garderob. Varför har jag aldrig velat forska i. Kanske bara för att vara beredd om Sixten eller Leffe skulle ringa och be mig rycka in när någon fått förhinder. För hur skulle det se ut? Komma och jobba i civila kläder? Ombytt och klar vill jag vara om det blev någon chans att betala igen något litet för allt det där de gav en gång i tiden. D.S

Jag vaknade tidigt en natt och mindes att jag drömt om två familjer under ett och samma tak. Drömmen måste ha varit större än bara det, men ändå – familjerna fanns kvar, taket fanns kvar, vilket bara det gjorde mig glad. Det gick inte att somna om, utan jag låg kvar i sängen och lät historien växa fram igen. Helt säkert inte samma som i drömmen, den var borta för alltid, men en ny berättelse jag verkligen kom att tycka om.

De två familjerna hade växt ut till tjugoen personer under det där taket, plus att ytterligare tre fick knö sig in i trädgården och utanför trädgården på fältet satt en orangutang i bur med bara en skallig gam som sällskap.

Till och med taket fick liv tillsammans med huset det tronade på. Det kanske till och med blev berättelsens huvudperson det där huset som andades och levde med sina inneboende och när det var som värst började gråta så takspånen föll längs väggarna.

Artisten Santiago sjöng en gång om hur mycket han tyckte om människor som lever tills de dör. Han skulle gillat att möta alla de där som en gång bodde i huset som alla kallade Kråkslottet. Och det där med att leva tills man dör. Gör alla det? Verkligen lever fullt tills det tar slut. Gör du som läser nu det? Har jag?

För bara en kort tid sedan fick jag livet utmätt, vilket tvingade mig att fundera på det och sorgligt nog blev inte svaret ett högt och tydligt JAJAMÄNSAN!

Så läs gärna berättelsen om mina cirkusfamiljer, men skynda er sedan ut och riktigt lev tills ni dör. För tänk på att ditt liv är kort och när du väl har dött är du död jävligt länge.

En tjej på högskolan i Gävle trodde det hela var på riktigt. Allvarligt, på riktigt. En så duktig skribent är jag inte så min goda uppfostran gör att jag lämnar hennes verklighetsuppfattning okommenterad.

Men jag la till både ett förord och efterord enbart för henne. Alla ni andra är väl lika kloka som ni är vackra så ni kan hoppa dem utan förlust.

Jag ska ändå ge henne att allt finns. Doch inget sorteringssystem för kläder som Bröderna Bävers, inte riktigt lika komplicerat åtminstone. Räkna ner tid gör jag självklart och med olika slags system. Särskilt när någon pladderhatt framme vid podiet snabbt förbrukar syret i rummet på något som lika gärna kunde ha kopierats på papper och delats ut för enskild läsning.

Jag hinner inte lära ut dem här Utrymmet här räcker inte till och ingen bok finns utgiven i ämnet vad jag vet. Hitta på era egna i stället, men ni har kanske den ofattbara och trista förmågan att stå ut med pratmakare.

Det här är en historia jag aldrig kommer hinna rätta till. Jag gillar verkligen skarpt mina andra grejor här på hemsidan, men den här! Det är alldeles överjävligt att jag inte hann få se hur långt berättelsen kunnat föra mig. Tänk om jag hunnit göra tjejernas konturer alldeles knivskarpa. Och jag hade som ett annat exempel velat se hans stuga vid sjön såg ut på riktigt och inte bara som nu en kopia av huset Sara Skratt i Kings bok Benrangel.

Och på tal om honom; tänk om det fanns någon som vakar och skyddar en bräcklig demokrati som vår och alla andras. Det skulle gjort nattsömnen lugnare och inte som nu när alla borde bada i skräcksvett om nätterna över vad bruna små kräk kan tänkas ta sig för.

Alla har så lätt att tro att demokrati är så stabil och djupt rotad att den klarar sig själv. När den i själva verket är något som kräver ett så starkt försvar. Inte bara från hot från utsidan, utan minst lika mycket från dess insida. Allt det där med att vägen till helvetet är kantat med goda avsikter.

Varför ska jag inte som fri och oskyldig få köpa ett opersonligt kontantkort till exempel och få prata ostört när och om jag vill? När gav jag någon rätt att inskränka mitt liv med det? Och kom nu inte som vissa och säg att vi som oskyldiga inte har något att dölja.

Säger du det borde någon tränga sig in hemma hos dig, slita bort toadörren och slänga den över balkongräcket. Sedan kan du få säga allt det där om att inte ha något att dölja.

Jag skulle gärna gjort det personligen men nu har det visat sig att jag inte fick den tiden. Inte till det och inte heller till att få spränga en skola i luften på ett uppsnyggat sätt. För vem har väl inte tänkt så någon gång?